Magnus, 23 år

"Jag var allergisk mot vårt moderna samhälle och ville flytta ut på landet och isolera mig från omvärlden"

Magnus kropp kollapsade fullständigt men räddningen kom av Må Bra Invest som hjälpte honom främst med avgiftning från tungmetaller.

 

Mitt främsta mål i livet var att bli civilingenjör och levde därför ett mentalt ansträngande liv på ett av Sveriges främsta universitet. Jag hade i flera år gett all min energi för att ligga på topp. Till slut orkade kroppen inte längre med dagen, men hjärnan strävade fortfarande framåt.

Det var först då som jag insåg att utbrändheten, som min mamma hade drabbats av, var någonting som även kunde drabba mig. I hennes fall hade det övergått i kroniskt trötthetsyndrom och hon hade aldrig blivit frisk, trots att fjorton år hade passerat sedan insjunknandet. Det fanns inget känt botemedel; hon fick istället nöja sig med sina mediciner, och hon sov tjugo timmar om dygnet - ibland till och med flera dagar i sträck.

Jag var alltid kroniskt stressad, minnet som jag tidigare hade värdesatt började försvinna och jag blev väldigt tankspridd. När sommarlovet slutligen kom, havererade kroppen fullständigt. Man kan säga att det dröjde sex månader innan jag slutligen vaknade upp och orkade gå till vårdcentralen.

Vården ”visste”, precis som fallet hade varit med min mamma, att det var antidepressiva mediciner som var den enda lösningen på mina problem. Men jag tog aldrig emot dem. De hade i över tio år inte hjälpt min mamma att bli frisk, så varför skulle de hjälpa mig när det var min tur?

Två månader senare kom slutligen den fruktansvärda migränen och den höll i sig varje dag i tre månader. Jag röntgades för att man ville se om jag hade drabbats av en hjärntumör, men plötsligt en dag så försvann smärtan. Det var samtidigt som laddaren till mobiltelefonen gick sönder och jag inte längre kunde använda min telefon. Jag drog den mest logiska slutsatsen som jag kunde komma på: Det var antagligen alla animationerna som gjorde mig ”åksjuk.”.

Några månader senare kom den riktiga kraschen. Om jag hade varit sjuk tidigare, så gjorde ett psykologiskt trauma mig sjukare än någonsin. Min kropp havererade fullständigt.

Plötsligt började jag få tumörer, hallucinationer, ledvärk, muskelvärk, ryggvärk, panikattacker, ångest, stress, depression, oförklarliga sår och utslag, hjärtrusningar, extrem rädsla, koncentrationssvårigheter, tvångstankar, ätstörningar, lättirritation och till slut kunde jag titta tillbaka på dagen bara för att inse att jag inte kom ihåg vad jag hade gjort.

Återigen vände jag mig till vården bara för att veta att jag stressade för mycket och borde slappna av, jag blev därför rekommenderad att börja motionera eftersom jag hade en vilopuls på 120! Det var inte bra för någon som bara var 21 år gammal och tydde på att jag hade dålig fysik. Jag hade bara några månader tidigare gått över åtta mil på en och en halv vecka och hade då känt att jag var i bättre form än på mycket länge! I samma veva laborerade jag med aceton, och när jag kände den skarpa doften var det som om symptomen jag redan kände blev mycket värre. Det kunde kännas som om någon tog en hammare och spikade en spik genom min fot.

Två månader senare inträffade ett nytt trauma vilket resulterade i att jag gick ned 14 kilo i vikt på bara två månader! Då vägde jag mindre än 70 kilo och jag är över 190 centimeter lång!

Vändpunkten kom när vi slutligen insåg att min mamma hade blivit förgiftad av tungmetaller och alla medicinerna som hon i åratal hade ätit för att ”bli frisk”. Hon skickades ned till Christina samtidigt som jag fick passa ett hus ute på landet som nästan saknade elektricitet. Det var nästan skrämmande hur symptomen bara försvann. Innan hade jag inte tänkt på att strålningen som fanns överallt kunde påverka en, men när jag insåg att det inte fanns strålning där jag befann mig och att jag kände mig frisk kunde jag inte längre förneka det.

Det gick från ont till värre när jag även började få influensa-liknande symptom, feber, frossa, halsont och tandvärk. Jag kunde bli så fysiskt utmattad att mina ben inte längre kunde bära mig, bara att resa sig upp kunde kännas som ett maraton. Det kändes verkligen inte som om jag var 21 år gammal. Den stora chocken kom när jag fick veta att det inte bara var strålning som utlöste mina symptom, utan även alla möjliga sorters födoämnen och kemikalier. Jag hade drabbats av Multipel kemisk överkänslighet och min kropp beskyddade mig från allt ifrån schampo, damm, läder, katter, plast, metaller, pollen, föroreningar i regn, cigarettrök, avgaser, parfymer till vem vet egentligen vad. Jag var på alla sätt allergisk mot vårt moderna samhälle och ville inget annat än att flytta ut på landet och isolera mig från omvärlden.

När jag kom ned till Christina berättade hon för mig att jag hade parasiter i blodet som hon sedan hjälpte mig att bli av med. Med tiden påbörjades en avgiftning av tungmetaller, och eftersom jag hade bott i en svartmögel-skadad lägenhet fick jag kosttillskott för att kroppen skulle kunna återhämta sig. Till slut rekommenderade Christina en behandling som skulle motverka tungmetallers skadliga effekter på hjärnan, och som dessutom skulle hjälpa hjärnan med att skapa nya och friska hjärnceller vilket skulle motverka tidigare trauman.

Jag är så tacksam över att få vara så här frisk. Jag kan inte förklara det med ord. Förut kunde jag inte befinna mig i närheten av en mobil eller befinna mig i ett rum med ett värmeljus, men Christina hjälpte mig så att jag kunde sitta i en stor arena tillsammans med över femtio tusen andra. Det som däremot betyder mest för mig och som jag är mest tacksam över, är att Christina efter alla dessa år gett mig min mamma tillbaka som kan prata med mig, mer än bara i sömnen.

Läs också Magnus gästinlägg på 5code's blogg om Neuroplasticitet.